söndag 29 maj 2011

Fler svarta djur

Vi har fått tillökning med tre svarta djur: två hönor och en katt. Alla är omhändertagna för att få det bättre.

Hönorna är av rasen Cochrin, vilket visade sig vara en kinesisk ras. Det visste jag inte när jag fick dem, men det var ju lite passande!

De har tidigare bott hos en hästuppfödare där de gick var för sig i olika bås, tillsammans med tuppar . De har alltså aldrig varit utomhus förrän de kom hit. Den ena hönan gick ihop med en tupp, men den andra hade två tuppar. Den stackars hönan fick alltså aldrig vara ifred...


Sen de kom till oss fortsätter dessvärre tupparna att jag den ena, inte den som är på bild utan den andra. Hon är inte med på bild av en anledning: Hon gömmer sig för tupparna. Hennes nacke är helt utan fjädrar eftersom det är där tupparna tar tag för att hålla fast henne medan de roar sig enligt naturens villkor. Det går visserligen ganska snabbt, men nu är den tredje tuppen också på henne så det blir lite mycket. Tupparna står utanför hennes gömställe och väntar. Hönan torde vara aningen deprimerad... 

Så, för att rädda hönan - och för att det inte finns någon anledning att ha ett helt gäng tuppar som äter mat utan att producera ägg - tänker vi idag slakta tre av de fyra tupparna. Vår "gamla" blommetupp stryker med för att han är oklok nog att anfalla den hand som föder honom. Av de tre Cochrintupparna behåller jag den stilige grå.

Att spara den stiligaste tuppen har ju visserligen visat sig vara en ganska dålig strategi; det var av den anledningen som blommetuppen fick bli herre på täppan. Fast den grå Cochrin-tuppen är så grann så jag kan inte låta bli att försöka!

Det finns ett litet aber till: någon av de nya är klart kontraproduktiv. Sen de kom hit är det nämligen någon som äter ägg. Jag har en plan: den skyldige kommer att avslöjas och nackas.

Jag har ingen bild på den grå tuppen än eftersom han inte är van att gå ut, och ärligt talat verkar han lite feg...

Katten då? Jo, hon är ursprungligen en hittekatt som sonens kamrat tog hand om. Men kamraten har en jättekanin (jo, det är sant) som mobbade henne. Hon mår bättre här. 





Det ser ut som hon är norsk skogskatt, tycker jag. Någon som vet? Hon heter Hessia och är numera synnerligen kelen.

De första dagarna blev jag dock lite betänksam, hon kan inte jama (det låter inget när hon öppnar munnen!) men hon gick och skrek konstigt i ett par dagar. När hon dessutom började skvätta och markera inomhus övergav jag snabbt planen att hålla henne inomhus en vecka.

De följande dagarna tillbringade hon i en av längorna tillsammans med en hankatt. Jag har aldrig haft en honkatt förr så först då begrep jag att hon löpte! Och nu lär det bli källingar när jag är i Kina!



PS: En särskild hälsning till en av mina läsare, Marianne, som på en trevlig fest igår fick mig att återfå lusten att skriva efter ett par veckors torka. Tack!

6 kommentarer:

Maritas Maskor sa...

Tror du inte att det kan vara en Maine Coon?
Vi har två själva och rasen har speciella läten. Jamar lite klent och har ett kvittrande läte när de pratar med familjen. Nospartiet är också lite mer fyrkantigt än skogkatter har. Hon är jättesöt kissen du har fått!
Skönt om hönan kan få det lite lugnare. Nog för att det är smickrande med kavaljerer, men hon verkar ha fått lite mycket av det goda...

Annika sa...

Tack Marita! Jag ska kolla upp det lite nogare!

BodilE sa...

Så bra at du har tenkt å fortsette å blogge. Jeg hadde akkurat funnet frem til bloggen din, og gledet meg til å følge strikkeprosjektene dine, når det ble stille en lang stund. Hyggelig å se deg tilbake :)

Annika sa...

Men så roligt att höra! Tack snälla för att du tog dig tid att skriva!

Marianne sa...

...tack själv! Jag vaknade klockan sju med huvudet fullt av nya projekt, tack vare sticksnacket! Får dock vänta in "spinnarmbågens" tillfrisknande. Man ska inte spinna flera timmar i sträck, det straffar sig på sikt. Istället blir det - o fasa - broderi!
Lycka till med decimeringen, jag ser fram emot dokumentationen...!KUL att du är i gång igen!!

Myggan sa...

Hittade hit för första gången idag. Vad fint att du förbarmar dig över de stackars djuren. Vår tupp har samma problem som din gamle. Det hjälper inte att han är snygg, han försvinner så fort jag hittat en ny.
Katten är jätttefin och jag tror också att det är en Maine coon. Vår "lille" kille kvittrar som en korsning mellan fågel och delfin och säger bara mjau om han kommer i nöd.
Hit kommer jag nog fler gånger.
/Anna